Problemet är inte placeringen. Problemet är att IFK:s styrelse inte fattar vitsen med att ha en klack.
En dag hade Sveriges snällaste fans blivit ett problem. Det hände plötsligt. Tongångarna var annorlunda. På styrelsemöten diskuterades supporterbråk och inte tifon. Någon reste en barriär på Östra läktaren. Säkerhetsansvariga filmade resenärer på bortaresor.
Några år senare beslöt Peking Fanz att höra upp med sin verksamhet – de ville inte längre supporta den som inte ville ha support. IFK Norrköpings ordförande
kommenterade saken lite käckt:
'Den här arenan är inte bara för klacken. De är ändå bara några hundra. Vi har haft ett snitt på över 7 000 åskådare så intresset är stort även utan klacken.'
Jag har fastnat vid det här uttalandet. Jag begriper mig inte på det. Och det jag möjligen begriper är fullständigt obegripligt. Hör här. Hur kan en krympande klack vändas till föreningens favör?
I en krönika häromveckan skrev jag några rader om spelartruppens ekosystem. Ett kortsiktigt tänkande har gjort laget karaktärsfattigt. Låt oss den här gången prata lite om publikens utvecklingscykel. Om framtidens IFK-supportrar.
I början av nittiotalet flanerade en känd och då mycket ung gnällbänksprofil på Södra promenaden. Han mötte några klasskompisar och blev en smula hispig. Han var ju på väg till Parken, men det betraktades i dessa kretsar som ett söndagsnöje likvärdigt ett gudstjänstbesök. Så han ljög om sitt färdmål.
När IFK saknade klack växte en generation norrköpingbor upp till att börja hålla på stockholmsklubbar eller göteborgskamrater. Under samma period betraktades allt över femtusen åskådare som en stark publiksiffra.
Robert Steiner eftersökte stämning i tidningsintervjuer. 'Vår publik är tråkig. Ibland klappar de händerna', förklarade han sanningsenligt. Att hojta på Parken var just som att applådera i kyrkan. Gud nåde den som störde friden.
Ni vet vad som sedan hände. Metamorfosen.
1997 grundades Peking Fanz. Östra läktaren blev klackens. De fick så många sektioner de behövde, och IFK gick från att vara dansband till rock 'n' roll.
Hella hamnade på ölflaskor och
Eddie på cd-omslag. 2002 hade Peking Fanz ettusenfyrahundra medlemmar.
Thomas Walden drog in rekordsummor i sponsorpengar. Till och med den tidigare ovillige
Fredrik Lundberg kände för att investera i IFK. Den fotbollsmässigt misskötta klubben lämnade allsvenskan med ett publiksnitt strax under elvatusen åskådare.
I den vändan började IFK Norrköping lobba för Nya Parken. Efter fem år och ett återtåg klubbade kommunstyrelsen igenom projektet. Trehundra miljoner kronor märktes 'framtida folkfester', och bygget var igång.
Så man undrar hur styrelsen tänker. Om klacken i dag består av ett hundratal personer krävs stödåtgärder. Att flytta Peking Fanz till en kortsida räknas inte som en sådan.
En dag hade Sveriges snällaste klack blivit ett problem. Vad gick snett?
peking har inte mycket fanz nu som dom hadde då . man ska stödja sitt lag en då .
Hej Jörgen... du väcker många minnen vid liv i detta. Det är verkligen sant att det var skamset att hålla på IFK.
AIK, Hammarby och DIF var verkligen inne. Vissa höll t om på ICA. Vid högstadieålder var det skämmigt att vara "öppen" IFK:are... När "the Lords" startades hörde man skrattande Norrköpingsbor prata om hur pinsamt det var. Likaså var det när PF startades...
Mycket har förändrats sen dess... Snabbt har man då glömt värdet av en bra supporterkultur. Med en bra dialog kan man stävja mörka krafter och utnyttja den resurs som PF är. De TIFOn jag sett under åren har gett mig som IFK:are lite stolthet. De CD skivor som tagits fram har gett mig glädje... De sånger som PF under sina bästa dagar presterat bör vara synonymt med IFK andan...
Alla är IFK:are på Parken (ja nästan iaf) men det är bara en grupp som stängslas in och fotograferas osv...
