090412 [15:43]

Fel spelare på fel position vinner inga matcher

Publicerat av: Jörgen Löwenfeldt

En stillastående mittfältare i anfallet, en ytter som defensiv mittfältare och en mittback som inläggskung. Då är det svårt att vinna superettanpremiärer.

Kommer ni ihåg säsongen 2006? Nja, den var inte helt minnesvärd. Det var Jingblads första år som tränare. Inledningen var usel, förlust på Assyriska, oavgjort mot Jönköping Södra. Nordbeck och Jönsson kamperade ihop på 4-4-2-innermittfältet.

Sedan förändrades allt. Minns ni? Man övergick till 4-1-2-3. Nordbeck tog det defensiva ansvaret, Laitinen och Gallo agerade playmakers. Svensson och Jönsson blev kantspringare. Thordarson var ensam anfallare och blev dubbelt så bra.

Vad som hände var att tränaren hade rätt spelartyper till varje position. Inte alltid rätt spelare, men spelartyp.

En som sparkade bort bollar, två som spelade fram bollar, två som sprang oavbrutet även utan boll och en som matchen igenom stångades med två mittbackar, fångade bollar och höll kvar dem.

Maskinen fungerade.

Jag satt på Jallavallens bortaläktare i går. Det positiva var vädret. Sol i 90 minuter. Det negativa var matchen. Stiltje i 90 minuter. Naturligtvis kan man förklara förlusten på många sätt. Skadorna, till exempel. Men det var förstås inte hela anledningen.

I dag ställer folk frågan vad som är grejen med 4-2-3-1? Två skott på mål är talande. Vi nådde aldrig fram till straffområdet. Imad Khalili gav sig ut på alibilöprundor, och det kändes inte en enda gång farligt.

Å andra sidan vann IFK Göteborg mot Djurgården samma soliga eftermiddag. Segersiffrorna skrevs till 6-0. Anledningen till triumfen var spelsystemet, 4-2-3-1, ansåg Zoran Lukic. Han förklarade hur man blev överrumplade av göteborgarnas tre offensiva mittfältare (som tillsammans stod för fyra mål).

Så – vad är grejen med 4-2-3-1? Enligt min mening är det tydligheten. Med rollspelare får alla göra det de är bäst på.

Men Imad Khalili är inte bäst på att ta emot lyror. Eirik Dybendal är inte bäst på att vinna andrabollar. Och Anders Whass är inte bäst på att slå inlägg. Då fungerar heller inte spelsystemet.

När Assyriska hade Aziz Corr Nyang, Xhevdet Lumnica, Marcos ”Dinho” Ferreira, Martin Åslund, Göran Marklund och Nahir Besara och att välja mellan i anfallet hade IFK Imad Khalili (mittfältare), Andreas Haglund (väntar på sitt första mål i en seriematch) och nylånade Timmy Wilhelmsson. Truppen är tunn, helt enkelt. Vad hade vi egentligen väntat oss?

Men det håller inte heller som förklaring. Inte så länge man inte visar konsekvens. Jag menar, här spelar man på ett sätt som kräver två starka defensiva spelare som ska styra spelet, pressa upp laget, hålla tätt bakåt, helt enkelt dominera mittplanen – men väljer en nyomskolad Dybendal framför Tankovic som bollvinnare.

Man väljer att ha tre offensiva spelare på mittfältet, med grundtanken att dessa ska producera poäng och mål nu när de får större ytor (men med det också större ansvar) – och väljer då bort samme norrman, som vann poängligan sist det begav sig. Anfallet behöver vi inte orda mer om.

Om man ska satsa långsiktigt och ungdomligt kan jag godta förluster. Men då måste man hålla sig till sin modell.

Enda glädjeämnet i superettanpremiären var Petru Racu. Han är rätt spelare på rätt position. Det är en början.


Till sist ...
Ett gnällbänksinlägg från i januari: ”Som jag ser det behöver vi bara oroa oss för två saker: 1. En skada på Sama (det kommer att hända) 2. En skada eller avstängning på en anfallare, för där finns bara två alternativ (varav den ene, Haglund, knappast är någon centertank).”

Murphys lag, att allt dåligt som kan hända kommer att hända, skrevs uppenbarligen med IFK i åtanke. Nu saknar vi Russell en halv säsong och Sama är borta i två-fyra veckor. Till att börja med.

2 Kommentarer

090414 [11:54] - Eken

Mkt bra, precis mina tankar efter matchen.

090413 [17:55] - minirutger

Mer krönikor, Jörgen! Alltid läsvärda och tänkvärda. kläs och begrunda.