090707 [19:13]

Rationell fotboll - därför 4-4-2

Publicerat av: Jörgen Löwenfeldt

I och med att jag aldrig tränat ett fotbollslag kan jag kalla till mig hela gänget och säga: Gör som ni brukar. Och kanske funkar det.

Många hade blivit besvikna om jag hade tagit över efter Mats Jingblad. Inte bara för att min främsta merit som fotbollsledare är en fri roll i organisationen kring korplaget Kamraterna (vi värmde upp med mellanöl), utan även för att jag inte skulle våga stå för mina teorier.

Det finns ju två sätt att spela fotboll på. Det finns ett enkelt sätt. Och det finns ett svårt sätt. Det ena sättet riktar in sig på att nå resultat – men är i längden begränsat. Det andra sättet kräver mer kalibrering – och är rätt utfört närapå oslagbart.

Med rätt spelare för respektive system kommer 4-4-2 att besegras av 4-2-3-1. Men den senare taktiken kräver mer. Både av spelare, av tränare, av sportchef och av styrelsens och supportrarnas tålamod.

Eftersom min erfarenhet en smula generöst kan kallas för ringa hade jag alltså valt 4-4-2 om jag hade varit IFK Norrköpings tränare. Det hade varit ett klokt beslut. Visserligen skulle jag då inte kunna beskylla spelsystemet för eventuella nederlag, men jag skulle sannolikt förlängt min livslängd på posten åtminstone ett par månader. För i superettan måste man vinna sina matcher, annars får man sparken (allsvenskan är ett annat ämne - vi sparar det till det blir aktuellt nästa gång).

Inte bara handlar det om mina begränsningar som tränare utan också om min orutin på transfermarknaden. Ett system som 4-2-3-1 kräver fem sällsynta spelartyper: två offensiva ytterbackar, en tvåvägsspelande defensiv mittfältare, en dominant släpande anfallare och så förstås den mångsidige targetspelaren. Ta bort en spelartyp och systemet brakar samman. Du borde därför ha två uppsättningar spelare, i anfallet helst tre. Totalt 11 sällsynta spelartyper.

Då kommer systemet att börja arbeta för dig.

Men jag är som sagt begränsad. 4-4-2 är lättare. I och med att jag aldrig tränat ett fotbollslag kan jag kalla till mig hela gänget och säga: Gör som ni brukar. Och kanske funkar det. För spelsättet kräver egentligen inga ovanliga spelartyper. Det är en styrka och en svaghet. Lägstanivån går upp. Högstanivån går ner.

Så vad gör man? Helst vill jag ju spetsa till 4-4-2 en aning. Få någon fördel på motståndaren. Tja, det finns alltid (för komplicerade) diamantvarianter. Sedan finns ytterligare ett alternativ. Att mixtra med anfallskonstellationen. Jag gör som Göran Bergort, blickar mot Spanien och Sevilla. Kanouté och Luis Fabiano – så ska det se ut!

Men jag skulle lika gärna kunna spana in Juventus, Arsenal, Inter eller det IFK-lag som besegrade Jönköping Södra (även om det snabbt blev reducerat till följd av Nurres utvisning). Thordarson och Mwafulirwa.

Det finns alltså klubbar på toppnivå som spelar 4-4-2. De känner sig ändå hyfsat nyskapande, och de har rätt i det. Strategin med fyrtornet och släpvagnen, typ Renato Mello Braga och Dago Funes, har ersatts av fyrtornet och fyrtornet.

Jag tycker att utvecklingen är intressant. Trenden med centerforwards i 4-2-3-1 och 4-3-3 har fått tränare att tänka efter. Hur ska vi gå vidare? Om en anfallare kan vara både stor och snabb och därmed göra två anfallares jobb – varför inte spela med två anfallare av samma typ? Då har vi ju fyra anfallare!

Nja, resonemanget är inte logiskt fulländat, men för den skull inte ointressant. Vad man gör är att använda sig av ett spelsystem som bara kräver två ovanliga spelartyper, och placerar dem närmaste motståndarens mål. Då kan vi alltid langa upp en boll till duon där framme och hoppas på att de kan lirka in en balja. Det är rationellt. Det är också kortsiktigt. Men det funkar.

Dessutom är jag ganska rationellt lagd. Men vad har jag för det? Jag lär ju ändå inte få frågan om jag vill träna IFK. Även om jag sannolikt skulle bli populär i spelartruppen med min öl-istället-för-uppvärmning-pedagogik.

1 Kommentarer

090708 [08:15] - Kim - gopeking.net

Bra krönika Jörgen. När IFK U21 spelade med 4-4-2 gick de obesegrade en längre tid. När man skulle anpassa formationen efter A-laget kom förlusterna.

Är det en slump? Möjligtvis men med 4-4-2 är det säkert lättare att både finna spelartyper och trygghet. Inte lika utmanande kanske för de som bygger laget men definitivt enkelare...